Ska vi alla dö nu?

Det ser inte bra ut i Nordkorea. Högt röstläge och vapenskrammel. Missiler i position för att avfyras och en massa nervösa soldater vid gränsen mellan nord och syd.

Då blir samtalen runt fikabordet lite konstiga. Vi börjar prata om vilket sätt som är värst att dö på i ett kärnvapenkrig. Att brännas till döds direkt eller vänta på strålningen och nerfallet dödar.

Inte blir man gladare av att läsa vad som står i media. Ena stunden låter det inte så farligt, Nordkorea har alltid hotat och haft ett högt röstläge. Men lite senare i samma artikel heter det att snart finns det ingen väg ut för dem än att göra verklighet av sina hot.

Och har Nordkorea riktiga kärnvapen eller inte? Var testerna bara tester eller har de färdiga robotar att avfyra mot Sydkorea och Japan? Och vad gör Kina när det smäller, kommer de att skynda till Nordkoreas försvar med sin armé och sina kärnvapen?

Jag växte upp i ett delat Europa där öst och väst siktade mot varandra med enorma kärnvapenarsenaler. Då hette det att jorden inte skulle finnas efter ett krig för arsenalerna var så stora att de skulle utplåna världen om de användes, och avfyrningssystemen var automatiska och skulle inte gå att stoppa om kriget startade. Den situationen tog slut och världen blev lite ljusare att leva i.

Nu är vi tillbaka i en värld som fruktar ett stort krig. Allt bara för ett litet skitland med en liten skitviktig diktator har behov att hävda sig.

Jag är raderad

Ja, det handlar inte om mig som person utan min profil ute på Internet. Idag har jag stängt ner mina konton på Facebook, Twitter och Google+. Det handlar inte om att jag är orolig för min integritet eller någon protest. Det handlar helt enkelt om att jag måste hantera besvär i mitt privatliv och mitt aktiva liv online tog för mycket kraft från mig.

Så idag har jag levt en dag utan att min telefon surrat till några gånger om dagen för att tala om för mig vem som fikar med vem och var, och ingen har kommenterat mina inlägg. Det är en annorlunda känsla. Det är lite som att jag och mina vänner nu lever olika liv. Trots att jag fortfarande träffar dem och pratar med dem i verkliga livet är jag ändå lite bortkopplad från deras liv.

Det ska bli intressant att se hur jag upplever frånvaron av sociala medier i mitt liv efter några veckor och kanske några månader.

Truliga republikaner

Igår skrev jag om planerna att namnge bussarna i Örebro. Idag har NA ytterligare en artikel i ämnet, den här gången är det den republikanska föreningen som har tjurat till. Orsaken är att Prins Daniels namn är ett av namnen på förslag.

Att republikaner inte gillar att kungahuset får uppmärksamhet är knappast förvånande, att det kan bli en hel artikel i NA är lite mer förvånande.
Tills man läser alla kommentarer i anslutning till artikeln. De måste vara otroligt trafikdrivande till NA:s webbplats.
I kommentarerna samlas intelligens, dumhet, missförstånd och satir i en härlig blandning.

Helt ärligt slår läsningen av kommentarerna läsningen av artikeln själv.

Andra bloggar om: , , , ,

Namnfunderingar

Jag läser på NA:s hemsida att Örebro ska namnge sina stadsbussar efter personer som utmärkt sig och gjort något för staden. I de flesta kommuner där man sysslar med sådant brukar man ha som policy att inte använda namn på levande personer, Något som man tydligen har skippat i Örebro. Där finns namn på levande personer vilket får mig att börja fundera lite.

Om nu bussen som får namnet Peter Flack är ett så kallat måndagsexemplar, och går sönder och krånglar mycket. Då kommer sura Örebroare gå runt och säga ”den där jäkla Peter Flack är värdelös”, ”jag undviker alltid Peter Flack” och en massa andra sura kommentarer.
Kan Peter Flack då stämma kommunen för att de har misskrediterat hans namn?

En annan sak som får en att fundera på hur Örebroarna tänker är att en av deras största söner, Ronnie Peterson, inte finns med på listan med namn.

Andra bloggar om: , ,

Vatten har minne?

I en insändare i lokaltidningen hyllas homeopati. Och eftersom jag är en nyfiken människa surfade jag runt lite och lärde mig mer. Nu kunde jag snabbt konstatera att det inte är något jag personligen kommer att sätta någon större tilltro till i min framtid. Men visst, låt människor göra vad de vill med sin hälsa.

I korta drag går det ut på att ”lika botar lika”. Så förenklat, har du ont i magen ska du äta något som man vet ger dig ont i magen. Och för att medicinen ska vara ordentligt stark ska den spädas ordentligt med vatten. För vatten har ett minne.

Så för att skapa en stark och verkningsfull medicin tar man det aktiva ämnen och blandar det med lite vatten. Och så skakar man blandningen för då minns vattnet det aktiva ämnets egenskaper. Och sedan tar man detta vatten och späder det med mer vatten och skakar. Eftersom det nya vattnet nu minns det första vattnets egenskaper har man fått en mer verkningsfull medicin även om det aktiva ämnet själv har minskat betydligt, det kallas potensiering. Och så fortsätter man till man har nått önskad styrka på medicinen.

Och det var en väldigt, väldigt förenklad förklaring. Jag själv väljer som sagt att inte sätta någon tilltro till det här. För om vatten verkligen har minne har vi stora problem.

Jag drar mig till minnes en sensommarkväll i min barndom när vi följde med grannen ut på sjön Vättern i hans båt. Han tömde båtens inbyggda dass rakt ut i vattnet. Vi tuffade runt med en lång brun sträng efter oss.
Detta vatten har sedan spätts ut i flera omgångar av regn och tillströmmande vattendrag.
Det har rörts runt och skakats av båtmotorer och kommunala reningsverk.
Detta vatten som vi runt Vättern använder som dricksvatten.
Så enligt homeopatin har vattnet vi dricker nu minnen från detta toalettutsläpp, som har förstärks i flera omgångar.
Till detta kan jag även tillföra att jag som barn kissade i Vättern och inte att förglömma den ungdomsfyllan då jag lyckades kräkas två gånger i Vätternvattnet vid strandpromenaden i Vadstena.

Nej jag tror inte på homeopati. Och det är jag rätt glad för när jag dricker ett glas vatten.

Andra bloggar om: , , ,

Lokalkändis

I lördags var jag med i Corren och NT med ett reportage om hur jag går ner i vikt med mina promenader. Det var ett roligt reportage att göra och vi tog en hel del bilder som var med i tidningen. Nu tyckte väl jag kanske inte att den stora ”hoppbilden” blev så bra, men ok, den fungerar.

Tyvärr verkar inte reportaget finnas med på någon nätupplaga så jag kan inte länka till det. Och eftersom jag skriver om det först nu kan ni inte springa ut och köpa ett lösnummer. Så ni får nöja er med en liten bild.

Reportage i Corren

Reportage i Corren

Andra bloggar om: , ,