Fulsnyggt

Aftonbladet har ett bildspel med vad de betecknar F1:s fulaste bilar genom åren. Och visst har det utvecklats mycket fula bilar men jag tycker nog listan innehåller mer annorlunda än fula bilar.

Här finns till exempel Tyrells klassiska P34. Den hade fyra små framdäck. Som jag förstår det hade P34:an de små däcken för att förbättra aerodynamiken med mer ”downforce” på fronten och förbättra bromseffekten på framdelen av bilen.

Sedan övergavs utvecklingen av designen i huvudsak av att bilarna blev tyngre och Good Year inte var intresserade av att tillverka däcken. För vem vill ta fram dyra racingdäck när man bara har en kund som är villig att köpa dem?

De har även tagit med Jordan-Honda 198. Jag tycker den bilen med sin motivlackning är riktigt snygg.

Bilen March 711 är på något sätt fulsnygg med sin ovala frontvinge och feta bakdäck.

Några av bilarna i listan fanns att beskåda på Ronnie Peterssons museum i Örebro under dess korta livstid.

Andra bloggar om: , , , , ,

Omvänd bevisbörda

En grundläggande rättssäkerhet är att man inte ska behöva bevisa sin oskuld utan det är rättssamhället sak att bevis den anklagades skuld. Och tills man blivit fälld i en domstol ska man betraktas som oskyldig.

Lek med tanken att du stiger in på ditt arbetsrum och det ligger en för dig okänd plånbok på ditt skrivbord. I nästa sekund hoppar en polis in på ditt rum och anklagar dig för att ha stulit plånboken.
Hur bevisar du din oskuld?

Nu behöver du inte göra det. Istället är det polisens sak att bevisa din skuld. Och det är inte en lätt uppgift i alla lägen. Och tydligen har vissa poliser blivit så frustrerade att de föreslår att man överger en viktig rättsprincip och tvingar misstänkta att bevisa sin oskuld efter som man inte lyckas bevisa deras skuld. En idé som krockar med både svensk grundlag och mänskliga rättigheter.

En dålig idé. En riktigt dålig idé.

Det händer lite i lilla Vadstena

Onsdagar under sommaren är annorlunda dag för lilla Vadstena. Helt plötsligt fylls staden av en massa bilar av äldre modell och motorcyklar. Det pågår något som kallas Nostalgiafton. Det är ett stort folknöje att besöka staden och gå runt för att titta på alla dessa fordon samtidigt som ett band spelar musik. Allt är gratis och matförsäljningen skjuter i höjden.

Idag var det även en medeltida marknad i staden så det fyllde på med ytterligare besökare.

För en liten stad är det här guld värt då inkomsterna i staden skjuter i höjden en kväll i veckan. Nu behöver vi ett evenemang som drar lika mycket folk mitt i mörkaste vintern.

Musroulette

Musroulette

Vapenförsäljning

Vapenförsäljning

Bilar framför slottet

Bilar framför slottet

Bilar

Bilar

Bil

Bil

En del människor får mig att tänka efter

Jag läser att Lasse Bengtsson, känd från TV4, ska vid 58 års ålder lämna jobbet som journalist och bli informationssamordnare åt Svenska Afghanistankommittén. Jobbet innebär att han flyttar till Kabul i Afghanistan. Rakt in i ett brinnande krig.
Och han tycker det är oemotståndligt.

När jag läser om Lasse känner jag något som påminner om svartsjuka. Inte så att jag är avundsjuk på jobbet eller flytten till Kabul. Men han gör något som jag troligtvis aldrig kommer att göra.

Jag ä snart 40 år och har nu uppnått det mesta som min pappa fostrade mig att anse vara viktigt i livet. Jag har en trygg tillsvidareanställning, egen lägenhet, hemförsäkring, livförsäkring och gud vet vad. Och sådant riskerar man inte att förlora hur som helst. I alla fall inte enligt min uppfostran.

Fast när jag läser om Lasse kan jag inte låta bli att fundera, det kanske finns något större, viktigare, intressantare där ute. Något som min pappa inte tänkte på när han uppfostrade mig.

Fast när Lasse flyttar till Kabul lär jag gå till mitt jobb som vanligt, och när Lasse flyttar tillbaka till Sverige går jag nog fortfarande till mitt jobb. Kanske inte exakt det samma men i samma linje. Och så lär det fortsätta. Trygghet.

Artiklar om Lasses flytt i Aftonbladet och Expressen.

Tre kronor extra förbjuds

Det är en klassisk skylt i Sveriges mindre butiker ”Vid kortköp under 100 kronor tillkommer en av gift på 3 kronor”.

Men nu ska den bort enligt lag. Allt för att svensken ska välja att betala mindre med kontanter. Men Svensk Handel tror att effekten blir åt andra hållet. De mindre handlarna slutar helt enkelt att ta kort.

Och det är inte direkt förvånande om tänker på att kunden köper en chokladbit för 4 kronor och betalar med kort så kan det kosta handlaren 3 kronor att genomföra köpet. Hur stor vinst har handlaren på den chokladbiten innan avgiften? Det kan inte vara mycket. Så troligtvis blir det en ren förlust för handlaren.

Det får mig att tänka på Cash korten som bankerna lanserade i slutet på nittiotalet. Är det någon mer som kommer ihåg dem? De var avsedda att ersätta kontanter vid små köp.

Det var ett kort med ett chip på, eller så kunde man använda det chip som fanns på det vanliga bankomatkortet. Man laddade sedan chippet med en summa pengar som kunde användas vid betalning på de ställen som hade den röda kortläsaren.

Även laddningsautomaterna var röda. Jag som har jobbat med renhållning en gång i tiden associerade deras utseende med de första batteriinsamlingslådorna.
Och på mitt arbete hade vi en liten bordsladdare. Problemet var att den krävde en telefonlinje som inte gick genom växeln. Och var finns det sådana? Jo inne i datahallen, så den som ville ladda sitt chip var tvungen att få tag på personal på dataavdelningen som hade tid att öppna och stänga dörren till datahallen. Inte den mest smidiga lösningen

Det fanns även en liten fickavläsare som kunde användas för att läsa av den kvarvarande summan på chippet.

Idén var bra. Ett simpelt kort med en liten summa pengar behöver ingen jättehög säkerhet så kostnaderna runt det kan hållas nere.
Kunden behövde ingen kod för att betala, det var bara att välja ja eller nej till den summan som handlaren slog in.
Men cashkortet totalfloppade och bankerna gav upp.

Så hur kommer man vidare mot ett kontantlöst samhälle?
Helt ärligt, för att avvänja den stora massan från att betala sin kvällstidning med en guldtia eller glassen med en tjuga måste man nog införa en avgift på kontant betalning.

Men för den som vill slippa skrotet i fickan och den handlare som vill försöka minska kontanterna i dagskassan borde mobiltelefonen vara en lysande lösning. Många har den och man börjar vänja sig vid att betala vissa tjänster med den redan idag.

Låt oss leka med tanken. Jag går in på min kvarterskiosk och köper en tidning för tio kronor. Jag betalar genom att skicka ett avgiftsfritt SMS till ett angivet nummer och anger kioskens ID-nummer samt summan jag vill betala.
Det säger pling i kioskens dator och handlaren ser att en tia har skickats in.

Nu är det självklart så att det finns kostnader för att hålla en lösning igång, men låt oss säga att handlaren betalar en årsavgift för att vara ansluten i systemet och den som vill betala med mobilen får registrera sitt mobilnummer mot en kostnad. På så sätt upplever man inte att varje köp kostar extra även om man faktiskt betalar för att betala.

Någon som kan teknik bättre än mig kan säkert utveckla en ännu bättre idé. Men min åsikt är att det måste gå att betala små summor elektroniskt på ett enkelt och billigt sätt.