Döda trädet, höga gräset och guppiga vägen

Min pappa bor fortfarande i huset som är mitt barndomshem. Bakom huset finns ett grönområde. När vi var nyinflyttade upplevde jag och mina vänner att det oslagna gräset där var oerhört högt, så vi namngav området till Höga gräset. Där utkämpade vi riddarslag, indianöverfall och andra världskriget i vår fantasivärld. Vi provsköt våra hemtillverkade pilbågar och flög med våra drakar. Det var somrar med brännande sol och kalla vintrar med rinnande näsor.

I kanten av Höga Gräset gick det en liten grusväg, eller grusväg och grusväg, det var snarare två hjulspår.
Grusvägen sluttade ner mot staden så vi kunde slänga oss utför dessa hjulspår med våra små cyklar. Utan både förstånd och cykelhjälmar. Eftersom våra små cyklar studsade våldsamt i alla håligheter och gupp namngav vi vägen till Guppiga Vägen.

Höga Gräset och Guppiga vägen tog slut där den asfalterade Kolonivägen tog vid. Där vid asfaltskanten stod ett stort träd. Det såg lite halvdött ut med många torra grenar och någon bruten stam. Säkert var det någon förälder som kallade trädet halvdött och på det sätt gav oss barn namnet till trädet, Döda Trädet.
Där byggde vi kojor och klättrade på stammarna. Det slogs in många spikar, och drogs ur, i det trädets stammar.

Trädet var även en frihetssymbol för mig under många långa skolår. På vägen hem såg jag trädet på långt håll och ju närmare jag kom trädet desto längre bort från skolan var jag.

Nu när jag snart fyller 41 år blir jag lite smått nostalgisk och tänker tillbaka på min uppväxt i Vadstena. Och nu för tiden när jag går till min pappa från mitt egna hem passerar jag Döda Trädet och ser Höga Gräset. Guppiga Vägen försvann för många år sedan och ersattes av en liten gångstig. Och det Höga Gräset är inte längre högt, ärligt talat var det aldrig så högt och häftigt som det var första sommaren. Men Döda Trädet står där lika stolt och halvdött som det gjorde i min barndom.

Trädet bär en massa spår efter generationer av barns lek. Här syns spåren av hyddor vid foten av av trädets stammar. Uppe på stammarna syns märken efter många trädhyddor. Och just nu hänger det en gammal gunga högt i trädet.
Jag hoppas det står kvar i många årtionden. För oavsett hur många och stora lekplatser som byggs kommer ett halvdött träd med egna kojor och klättermöjlighet alltid vara mer spännande.

Pizza Hut

Charmaine och jag testade den nya Pizza Hut som har öppnat i Linköping. Vi testade både några förrätter och delade på en pizza.

Själva pizzan var god men min lokala pizzabagare gör godare pizzor. Men Pizza Huts kryddiga kycklingvingar och quesadillas var verkligen goda och jag rekommenderar dem verkligen.

Det enda som var lite negativt med besöket var att vi fick vänta länge på maten. Men jag gissar att flera sällskap beställde mat samtidigt för personalen sprang som skottspolar med mat från köket under hela tiden vi väntade.

Ynkedom

Det blev ingen bra dag. Fick problem med magen under natten och har ont lite överallt i kroppen. Så jag varit hemma från jobbet. Tillbringat stor del av dagen på toaletten och övrig tid liggande i sängen, halvsovande.

Den mat som jag verkar kunna behålla är rostat bröd och te. Inte direkt mat som man blir stor och stark av. Men jag överlever på det.

På kvällen lämnade jag sängen för att i stället lägga mig i soffan. Det är allt jag orkat med. Hoppas det blir bättre snart.

Andra bloggar om: , , , , ,

Det här med teknik

Vi har alla olika nivåer på vår tekniska kunskap. Ibland ger det mig lite problem.

Jag fixade min mammas krånglande dator under helgen. Snabbaste och enklaste lösningen var att installera om hela om datorn. Det gick bra och alla program och filer återställdes snällt från min backup. Så jag ställde tillbaka datorn hemma hos mamma igår. Hon var inte hemma men jag tänkte att det borde inte vara några problem för henne, bara att starta datorn och jobba som vanligt.

Jag hade fel.

Idag fick jag ett telefonsamtal från min något upprörda mamma. Hon hade inget internet!

Men efter att jag samtalat med henne en stund insåg jag att hon kunde läsa sin e-post, och den kommer ju via internet. Så jag frågade vad som hände när hon startade sin webbläsare, fick hon några felmeddelanden?
Så hon startade webbläsaren och läste upp vad hon såg på skärmen, ”about: blank”.

Jag hade med andra ord glömt att återställa hennes startsida. Men efter att jag förklarat för henne att hon kunde skriva in adresserna själv så insåg hon att hon faktiskt hade internet.

Sedan jag lovat henne att åka förbi och lägga tillbaka hennes startsida och webbgenvägar avslutade vi samtalet.

Teknik är fantastiskt, det är bara användarna som ger mig lite huvudvärk ibland.

Lördagsrutin

Lördagar blir mer och mer rutin för mig. Tidigare hämtade pappa mig och sedan åkte vi tillsammans och veckohandlande. Nu går jag istället hem till honom och så åker vi för att handla tillsammans.

Nu har pappa fått en syrgastub och den gör helt klart nytta när vi handlar. Tidigare blev han stående långa stunder i affären när han plockat något från en hylla. Nu stannar han till lite och andas några sekunder och sedan är han redo att fortsätta. Så nu är vi tillbaka i samma läge som vi var för ett år sedan. Samtidigt som vi är glada att det går lite snabbare att handla vet vi att inget hjälpmedel i världen kan förhindra slutet för min pappa. Hans lungor är slut och snart kommer han inte att överleva på den lilla mängd luft han lyckas dra ner i sina lungor.

På eftermiddagen hämtade jag min mammas dator. Hon har lyckats göra något hon inte borde ha gjort och som resultat fått en massa konstiga sökmotorer installerade i sin dator samtidigt som det inte längre går att ladda hem filer utan att de raderas av en virusprogram som uppför sig misstänkt likt ett virus. Ominstallation pågår.

Idag fick jag även chansen att smaka en för mig ny sorts fisk. Den heter Tilapia och är en av Charmaines favoritfiskar. Jag måste erkänna att det var inte den godaste fisk jag ätit. Det gick att äta den men jag föredrar torsk i alla lägen.
Det gjorde inte Charmaine speciellt glad men jag lovade henne att laga en av mina favoriträtter imorgon, stekt fläsk med löksås, och då blev hon glad igen.

Ska vi alla dö nu?

Det ser inte bra ut i Nordkorea. Högt röstläge och vapenskrammel. Missiler i position för att avfyras och en massa nervösa soldater vid gränsen mellan nord och syd.

Då blir samtalen runt fikabordet lite konstiga. Vi börjar prata om vilket sätt som är värst att dö på i ett kärnvapenkrig. Att brännas till döds direkt eller vänta på strålningen och nerfallet dödar.

Inte blir man gladare av att läsa vad som står i media. Ena stunden låter det inte så farligt, Nordkorea har alltid hotat och haft ett högt röstläge. Men lite senare i samma artikel heter det att snart finns det ingen väg ut för dem än att göra verklighet av sina hot.

Och har Nordkorea riktiga kärnvapen eller inte? Var testerna bara tester eller har de färdiga robotar att avfyra mot Sydkorea och Japan? Och vad gör Kina när det smäller, kommer de att skynda till Nordkoreas försvar med sin armé och sina kärnvapen?

Jag växte upp i ett delat Europa där öst och väst siktade mot varandra med enorma kärnvapenarsenaler. Då hette det att jorden inte skulle finnas efter ett krig för arsenalerna var så stora att de skulle utplåna världen om de användes, och avfyrningssystemen var automatiska och skulle inte gå att stoppa om kriget startade. Den situationen tog slut och världen blev lite ljusare att leva i.

Nu är vi tillbaka i en värld som fruktar ett stort krig. Allt bara för ett litet skitland med en liten skitviktig diktator har behov att hävda sig.