En vecka i Sverige

Jag landade hemma i Sverige tidigt på morgonen förra lördagen. Det är inte mycket folk i rörelse på Arlanda kvart över sex en lördagsmorgon. Men flygbussarna går som vanligt så det var enkelt att ta sig in till Stockholm.

Jag hade räknat med att sova en hel del på flyget hem, precis som jag gjorde på min resa ner. Men jag lyckades bara sova någon enstaka timme på de två flygen. Så när jag landade i Sverige mådde jag inte så bra. Min ursprungsplan var att stanna i Stockholm under lördagen var det bara att glömma. Istället tog jag bussen hem på morgonen. Inte lyckades jag sova något på bussen heller. Vilket resulterade att jag hade en total restid på cirka 30 timmar med ungefär tre timmars sömn. Så på kvällen fick jag blackouts där jag bara försvann under kortare perioder. Jag sov rejält den natten.

Veckan som följde var tung. Jag hade svårt att få ordning på dygnsrytmen. Det tog mig hela arbetsveckan att komma på fötter igen. Aldrig har väl flextiden varit så tacksam som den gångna veckan.

Det blev även lite tjatigt att svara på frågan om hur det har varit. Alla har sett bilderna från tyfonens härjningar på Filippinerna och undrade hur jag hade drabbats. Det var en och annan som nästan såg lite besviken ut när jag sa att jag inget märkt av tyfonen.

Förkyld blev jag så klart när jag kom hem, och så fryser jag något otroligt. Jag vet inte hur jag ska vänja mig vid vinterkylan. Och då var jag bara borta två veckor, men vad snabbt man vande sig vid tropiskt värme.

Och så längtar jag tillbaka. Jag saknar all underbara människor jag lärt känna, maten, värmen, jag det blir en lång lista om jag ska räkna upp allt. Jag måste åka tillbaka snart.

Ninoy Aquino Internationella flygplats

Flygplatsen i Manila brukar ofta vara med på listor över de sämsta flygplatserna i världen. Och det är absolut inte den bästa flygplats jag har besökt. Det börjar med en säkerhetskontroll där man måste röntga alla väskor innan man kommer in till incheckningen. Och själva incheckningen var lite lagom rörig med flera köer kors och tvärs.

Sedan går man vidare till nästa steg där man måste betala en serviceavgift. Det kostade mig 550 pesos att komma vidare in i flygplatsen. Sedan är det den traditionella säkerhetskontrollen och gränskontroll.

Så är man då inne i själva avgångsterminalen, terminal 1. Där finns det några butiker och toaletter. Det är verkligen inte stort och Arlanda framstår som ofantligt stort i jämförelse. Här finns det även toaletter, och vad jag kunde se när jag gick vidare till min avgångshall var det de enda toaletterna som fanns att tillgå.

Flygplatsen är namngiven efter en politiker, Benigno ”Nino” Aquino, Jr., som ledde den politiska oppositionen mot president Ferdinand Marcos. Benigno levde i exil i USA men garanterades en trygg återkomst till Filippinerna av presidenten 1983. Men samma stund som han steg av flygplanet på den här flygplatsen mördades han av militärgardet, helt öppet inför TV-kamerorna.

Pengaproblem

I Filippinerna använder man valutan Filippinsk pesos. Det blir rätt många sedlar. Det är i sig inget problem, problemet uppstår när man ska se skillnad på sedlarna.

Hemma i Sverige försvinner gamla sedlar snabbt men här är både gamla och nya sedlar aktuella samtidigt. Och eftersom några av dem inte bara har designats om till utseendet på trycket utan även ändrat färgton blir det förvirrande för mig som inte är van vid sedlarna.

På bilden nedan visas två olika hundralappar. De har olika utseende men har ungefär samma färg. Tusenlapparna till höger är värre, där har den nyare sedeln överst bytt färg från det gamla gröna till en ny blåare färg.

Så varje gång jag ska betala står jag och bläddrar i sedelhögen om måste dubbelkolla varje sedel för att vara säker på att det blir rätt.

Filippinska pesos

Filippinska pesos, hundralappar till vänster och tusenlappar till höger

 

Klanen Barrinuevo

Igår när vi kom hem stod det några fordon utanför mina svärföräldrars hem, bland annat ett utryckningsfordon av modellen liten lastbil. Jag blev så klart lite orolig att det hade hänt något, inte blev jag lugnare av att en av mina svågrar kom springande ut för att möta oss.
Men det var ingen fara, det vara den stora klanen Barrinuevo som var på besök, min svärfars syskon och alla deras barn hade bestämt sig för att titta förbi och hälsa på mig.

Så jag gick omkring bland alla dessa människor och hälsade på alla och försökte desperat att komma ihåg namn, men gav snart upp det. Och alla ungarna tittade storögt på mig och började göra High Five med mig. De tyckte tydligen jag såg ut som en NBA-spelare. Jag utgår ifrån att det var min längd som gav den associationen och inte min atletiska kroppsbyggnad.

Sedan blev det middag med en massa god mat, bland annat med grillat kött. Under middagen blev jag utfrågad av kvinnorna om våra framtidsplaner, barn, arbeta och en massa annat. Och hela tiden stod den en klunga med småttingar och tittade storögt på mig. När jag tyckte att det räckte med stirrandet försökte jag avkräva småttingarna en peso var i avgift för att de skulle få stirra på mig. Men de bara skrattade och ville göra mer High Fives med mig.

Sedan blev det fotosession innan hela flodvågen av människor glatt tjoande lämnade oss.

Barrinuevo

Delar av klanen Barrinuevo

Jeepney

Ett av de transportmedel jag åker med här på Filippinerna är så kallade Jeepneys. Det var från början förlängda jeepar som amerikanska militären lämnade efter sig på Filippinerna efter andra världskriget. Idag konstrueras de på Filippinerna och jag har sett kylare från flera olika biltillverkare så principen verkar vara, man tar vad man har, när man bygger dem.

Det är ett enkelt fordon. Förarhytten har plats för en eller två passagerare bredvid föraren, sedan sitter resten av passagerarna bak i bussen på långa bänkar utmed väggarna. Det finns inga sidofönster och påstigning sker via ett hål längst bak i bussen. De bussar som kör på motorvägarna brukar ha en dörr där bak.

När man stiger på betalar man direkt till chauffören. Sitter det många i bussen skickar man pengarna vidare mellan passagerarna och chauffören tar emot dem utan att titta efter vem som betalar. Får man växel tillbaka räcker chauffören bak handen med växel och ropar ut destinationen som ska ha växel tillbaka och så skickas växeln bak i bussen av de andra passagerarna.

Det finns inga fasta hållplatser utan man ställer sig vid vägen och väntar på att en Jeepney med rätt destination dyker upp. Då vinkar man och den svänger intill och stannar. Och när man vill gå av ropar man ”Ma para po” så svänger den in vid vägkanten och man kan hoppa av.

Alla Jeepney är fantasifullt dekorerade och det står skrivet på sidan vilket licensnummer varje fordon har, vilken rutt den ska köra, vilka som är förare och vanligtvis en text av typen ”Hur kör jag? Ring 09……….”.

Jag känner mig alltid några nummer för stor för en Jeepney när jag åker med en. Jag har svårt att gå i mittgången eftersom jag är så lång och osmidig och måste böja mig djupt för att få plats. Sitter jag väl på plats sticker mina stora fötter ut i gången så övriga passagerare snubblar på dem när de ska i och ur bussen.

Röd Jeepney

En röd Jeepney

Jeepney

Jeepney

Flera linjer sammanstrålar utanför ett köpcenter

Flera linjer sammanstrålar utanför ett köpcenter

Ett jäkla oljud

När man går runt i butiker hemma spelas det en diskret bakgrundsmusik som man inte märker så mycket av. Men här i Filippinerna är det helt annorlunda. I mitt lokala snabbköp dundrar det ut popmusik på hög volym, samtidigt har man en del spel utanför kassorna och ljudet från dessa spel dundra på högsta volym. Lägg där till att man idag hade någon form av öppen karaoke precis vid entrén som titt som tätt fick rundgång i högtalarna.
Och ovanpå allt detta dundrar kundmeddelanden ut i separata högtalare. Och för att de ska höras används extra hög volym. Varje dag drar man vinnare från ett lotteri för kunder som handlat för över 1000 pesos. Så när jag gick och handlade idag slog det lock för mina öron var annan minut när dagens olika vinnare ropades ut.

Som om det inte vore nog att ha alla dessa oljud ringande i öronen när man handlar blir det problem när jag ska prata med personalen. De jobbar i en ljudvolym som är jämförbar med att står bredvid ett jetplan som lyfter men envisas med att prata i lugn samtalston, vilket resulterar i att jag hör endast ett fåtal ord de säger. En vanlig konversation mellan mig och kassapersonalen brukar gå till på följande sätt.

Kassörskan: …. sir, that …. …. …. pesos.
Jag : WHAT?
Kassörskan lutar sig lite närmare mig, thank … sir, that will … …. pesos.
Desperat läser jag på displayen hur mycket jag ska betala och räcker över en sedel.
Kassörskan: Thank … sir, do you … . pesos in ….?
Jag lutar mig mot kassörskan och skriker: WHAT?
Kassörskan ser lite uppgiven ut och försöker igen: Thank you sir, do … …. 1 peso .. change?
Jag rycker på axlarna och skriker: SORRY, NO!
Kassörskan nickar allvarligt och räknar upp min växel. När hon lämnar den till mig säger hon något igen och allt jag uppfattar är pesos.
Jag: WHAT, SORRY?
Kassörskan skakar lite uppgivet på huvudet och tar mitt kvitto. Ringar in slutsumman och skriver en etta på det så vakten vet att jag har betalt och får bära en kasse ut från butiken.

Jag tar mitt kvitto och den färdigpackade kassen och går ut från butiken med rysningar utmed min rygg och en övertygelse om att jag kommer att drabbas av tinnitus om jag måste fortsätta att handla i Filippinerna.