En del människor får mig att tänka efter

Jag läser att Lasse Bengtsson, känd från TV4, ska vid 58 års ålder lämna jobbet som journalist och bli informationssamordnare åt Svenska Afghanistankommittén. Jobbet innebär att han flyttar till Kabul i Afghanistan. Rakt in i ett brinnande krig.
Och han tycker det är oemotståndligt.

När jag läser om Lasse känner jag något som påminner om svartsjuka. Inte så att jag är avundsjuk på jobbet eller flytten till Kabul. Men han gör något som jag troligtvis aldrig kommer att göra.

Jag ä snart 40 år och har nu uppnått det mesta som min pappa fostrade mig att anse vara viktigt i livet. Jag har en trygg tillsvidareanställning, egen lägenhet, hemförsäkring, livförsäkring och gud vet vad. Och sådant riskerar man inte att förlora hur som helst. I alla fall inte enligt min uppfostran.

Fast när jag läser om Lasse kan jag inte låta bli att fundera, det kanske finns något större, viktigare, intressantare där ute. Något som min pappa inte tänkte på när han uppfostrade mig.

Fast när Lasse flyttar till Kabul lär jag gå till mitt jobb som vanligt, och när Lasse flyttar tillbaka till Sverige går jag nog fortfarande till mitt jobb. Kanske inte exakt det samma men i samma linje. Och så lär det fortsätta. Trygghet.

Artiklar om Lasses flytt i Aftonbladet och Expressen.