Man skulle ha varit smartare

Jag har minnen från min barndom där jag är med min morfar och mormor på cykeltur runt om i Järnberga, Nässja och Örberga utanför Vadstena.

Min morfar hade mängder med berättelser från trakten, alla människors öden och äventyr från hans barndom till hans ålderdom. En del var säkert rena skrönor och andra verkliga händelser. Min morfar hade upplevt hur Sverige lämnade fattigdomen bakom sig och hur statarna försvann och ersattes med jordbruksarbetare som i sin tur ersattes av maskiner i det moderna jordbruket.

Jag minns hur spännande det var att höra alla dessa berättelser. Hur morfar kunde nicka mot en byggnad vi cyklade förbi och börja berätta om familjen som förlorade sin dotter i en olycka där, eller gärdet där en dräng hade en hemsk olycka i skördemaskinen.

Jag minns hur hans röst lät, jag minns hur det kändes att cykla i solen och jag minns hur gott mormors fika smakade när vi tog rast.

Men jag minns inte historierna längre.

Jag har bara fragment av historierna i mitt minne. Jag kan inte längre minnas dem eller återberätta alla dessa historier. Och det gör mig ledsen.
Det känns som jag har haft en guldskatt i mina händer och tappat den, jag har fortfarande minnet av att hålla i skatten men den är för evigt förlorad för mig.

Man skulle ha varit smartare. Ett litet anteckningsblock hade gjort enorm skillnad. Men då var man ung och oförståndig, man förstod inte att man skulle sakna alla dessa historier.