Blixtar och dunder, magiska under

För ett halvår sedan trodde jag på allvar att mitt liv var slut, jag var krossade, lurad och sviken. Jag såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle lite på en människa och än mindre bjuda in någon i mitt liv.
Så levde jag mitt liv full av bitterhet och ilska i flera månader.

Tiden gick och så en dag befinner jag mig i Gallerian i Stockholm, mitt emot en blyg och vacker kvinna. Jag fullständigt drunknade i hennes vackra ögon.
Jag lämnade Stockholm den dagen både lycklig och förvirrad. Jag som aldrig mer skulle bjuda in någon i mitt liv, jag som aldrig mer skulle bli förälskad. Men det dröjde inte länge tills jag var tillbaka i Stockholm, den här gången för en riktig dejt med denna vackra kvinna.

Vi besökte gamla stan och hamnade på ett litet fik där vi satt och pratade en bra stund. Det var något alldeles förtjusande med henne och hennes sätt.
När vi väl  lämnade fiket blåste det kallt och snöade. Jag la min arm runt hennes axlar för att erbjuda lite skydd mot vinden och hon lutade sig närmare mig. När vi gick där i snövädret tittade jag ner mot henne och såg hur snöflingorna fastnade i hennes vackra hår. Då var det precis som bröderna Herreys sjunger i sin gamla slagdänga, blixtar och dunder, magiska under. Jag var förälskad!

Och den känslan har bara blivit starkare och starkare för varje dag som går. Mitt hjärta slår några extra slag varje gång hon skickar mig ett sms. Jag sitter i timmar i en buss bara för att få chansen att tillbringa några korta timmar med henne. Och jag är lycklig på ett sätt som jag aldrig varit förut.

Charmaine min älskade pinay.