Börjes livs

När jag var barn fanns det fortfarande några kvartersbutiker i Vadstena. I närheten av mig fanns Börjes livs.

Dit gick vi som barn och köpte smågodis som det kallades då.
På den tiden fyllde man inte en stor påse med lösgodis från stora fack med godis. I stället köpte man godiset för styckpris och på Börjes stod godiset bakom kassörskan, så man talade om för hur mycket man skulle handla för, och sedan talade man om hur många bitar av varje sort man ville ha. Och varefter kassörskan plockade i påsen talade hon om hur mycket pengar man hade kvar.

När vi blev äldre letade vi tomglas som vi pantade på Börjes. Små flaskor för 25 öre och hade man riktig tur hittade man en literflaska, tyvärr kommer jag inte ihåg vad den gav i pant om det var en krona eller kanske hela två kronor. Det blev i alla fall en hel del godis.

När vi blivit ännu äldre, oförståndiga tonåringar, så köpte vi snus på Börjes. Catch mini portionssnus. Den såldes i en påse inte dosa, och portionerna var individuellt förpackade. Den måste ha varit framtagen med oss nybörjarsnusare som målgrupp.
Vi stoppade snuset under läppen och var skittuffa en liten stund. Sedan kräktes vi och mådde dåligt. Men det hindrade oss inte att fortsätta.

Snabbköpen tog död på de små kvartersbutikerna och sedan många år är Börjes livs borta och huset är ombyggt till privatbostad.

Jag tog en bild idag på huset hur det ser ut idag, och på den här länken finns det en bild på hur Börjes livs såg ut någon gång på 80-talet.

Börjes livs

Huset som var Börjes livs

Andra bloggar om: ,

Döda trädet, höga gräset och guppiga vägen

Min pappa bor fortfarande i huset som är mitt barndomshem. Bakom huset finns ett grönområde. När vi var nyinflyttade upplevde jag och mina vänner att det oslagna gräset där var oerhört högt, så vi namngav området till Höga gräset. Där utkämpade vi riddarslag, indianöverfall och andra världskriget i vår fantasivärld. Vi provsköt våra hemtillverkade pilbågar och flög med våra drakar. Det var somrar med brännande sol och kalla vintrar med rinnande näsor.

I kanten av Höga Gräset gick det en liten grusväg, eller grusväg och grusväg, det var snarare två hjulspår.
Grusvägen sluttade ner mot staden så vi kunde slänga oss utför dessa hjulspår med våra små cyklar. Utan både förstånd och cykelhjälmar. Eftersom våra små cyklar studsade våldsamt i alla håligheter och gupp namngav vi vägen till Guppiga Vägen.

Höga Gräset och Guppiga vägen tog slut där den asfalterade Kolonivägen tog vid. Där vid asfaltskanten stod ett stort träd. Det såg lite halvdött ut med många torra grenar och någon bruten stam. Säkert var det någon förälder som kallade trädet halvdött och på det sätt gav oss barn namnet till trädet, Döda Trädet.
Där byggde vi kojor och klättrade på stammarna. Det slogs in många spikar, och drogs ur, i det trädets stammar.

Trädet var även en frihetssymbol för mig under många långa skolår. På vägen hem såg jag trädet på långt håll och ju närmare jag kom trädet desto längre bort från skolan var jag.

Nu när jag snart fyller 41 år blir jag lite smått nostalgisk och tänker tillbaka på min uppväxt i Vadstena. Och nu för tiden när jag går till min pappa från mitt egna hem passerar jag Döda Trädet och ser Höga Gräset. Guppiga Vägen försvann för många år sedan och ersattes av en liten gångstig. Och det Höga Gräset är inte längre högt, ärligt talat var det aldrig så högt och häftigt som det var första sommaren. Men Döda Trädet står där lika stolt och halvdött som det gjorde i min barndom.

Trädet bär en massa spår efter generationer av barns lek. Här syns spåren av hyddor vid foten av av trädets stammar. Uppe på stammarna syns märken efter många trädhyddor. Och just nu hänger det en gammal gunga högt i trädet.
Jag hoppas det står kvar i många årtionden. För oavsett hur många och stora lekplatser som byggs kommer ett halvdött träd med egna kojor och klättermöjlighet alltid vara mer spännande.

Man skulle ha varit smartare

Jag har minnen från min barndom där jag är med min morfar och mormor på cykeltur runt om i Järnberga, Nässja och Örberga utanför Vadstena.

Min morfar hade mängder med berättelser från trakten, alla människors öden och äventyr från hans barndom till hans ålderdom. En del var säkert rena skrönor och andra verkliga händelser. Min morfar hade upplevt hur Sverige lämnade fattigdomen bakom sig och hur statarna försvann och ersattes med jordbruksarbetare som i sin tur ersattes av maskiner i det moderna jordbruket.

Jag minns hur spännande det var att höra alla dessa berättelser. Hur morfar kunde nicka mot en byggnad vi cyklade förbi och börja berätta om familjen som förlorade sin dotter i en olycka där, eller gärdet där en dräng hade en hemsk olycka i skördemaskinen.

Jag minns hur hans röst lät, jag minns hur det kändes att cykla i solen och jag minns hur gott mormors fika smakade när vi tog rast.

Men jag minns inte historierna längre.

Jag har bara fragment av historierna i mitt minne. Jag kan inte längre minnas dem eller återberätta alla dessa historier. Och det gör mig ledsen.
Det känns som jag har haft en guldskatt i mina händer och tappat den, jag har fortfarande minnet av att hålla i skatten men den är för evigt förlorad för mig.

Man skulle ha varit smartare. Ett litet anteckningsblock hade gjort enorm skillnad. Men då var man ung och oförståndig, man förstod inte att man skulle sakna alla dessa historier.

Farmors kaffepanna

När jag var barn besökte vi ofta mina farföräldrar i deras hem i Motala och fikade. De kokte sitt kaffe i en kaffepanna på sin gamla järnspis.

Det var farmor som introducerade mig till att dricka kaffe. Fast det var nog mer kaffegrädde än kaffe till att börja med. Jag fick en skvätt kaffe i mitt glas efter att jag druckit upp min saft och så öste jag på med socker och kaffegrädde. Det var gudomligt gott och än idag älskar jag kaffe fast jag har skippat grädden och ofta hoppar jag över sockret också.

En annan specialitet farmor hade var hennes hembakade vetebullar. Bakade även de i vedspisen. De var fantastiskt goda och jag älskade dem. Och vid varje fika fanns det lite fler bullar på fatet än vad som gick åt. Och dem fick jag alltid äta upp.
Fast min pappa brukade grymta lite missnöjt och försökte övertyga mig att man bara fick ta en bulle. För det kunde finnas andra som ville ha fler bullar. Men varje gång sköt farmor fram kakfatet med bullarna till mig och sa åt mig att ta de sista bullarna.

Så en gång försökte min pappa fostra mig genom att helt enkelt ta de sista bullarna till sig själv och sin bror så jag blev utan. Men då gick farmor helt enkelt och hämtade två bullar till och gav mig.

Men det stora var kaffet. När jag var riktigt ung malde farmor bönorna själv i en liten kaffekvarn. Sedan hamnade de i den magiska kaffepannan som kokades på vedspisen. När kaffet kokat upp ställdes pannan lite åt sidan för att sumpen skulle få sjunka till botten innan man serverade kaffet. Och när kaffet serverades fick pannan absolut inte skakas! För då  fick man en massa sump i koppen.

Så under uppväxten var just kaffeserveringen något spännande och till slut fick jag förtroendet, efter en hel del tjat, att server påtår. Redan innan jag kommit halvvägs från spisen där kannan stod till bordet började min farfar protestera för fullt.
- Nej, nej nu skakar han på pannan, det blir bara sump.
Men farmor sa åt honom att vara tyst och såg till att jag fyllde på i alla koppar. För hemma hos farmor och farfar var det farmor som bestämde.
Farfar drack sitt kaffe med många suckar om att det mest bara var sump.

Det är nu många år sedan mina farföräldrar gick bort. Först farfar och sedan farmor. När vi tömde huset plockade vi bara med sådant som vi ville behålla eller sådant som ansågs värdefullt. Resten togs om hand av företaget som köpt hus och tomt eftersom de skulle riva huset och bygga nytt.

En dag när rivningen hade börjat gick jag förbi huset och tittade in i hålet där köksfönstret hade suttit. I köket låg det ett tjockt lager av damm och smuts. Möbler och köksskåp var borta. Men den gamla vedspisen var kvar och mitt på den stod farmors gamla kaffepanna. I det rivningskaos som rådde i huset såg den nästan blank och skinande ut på sin plats på spisen.

Det var det sista jag såg av huset och kaffepannan. Jag passerade först igen flera år senare när huset och de gamla fruktträden var borta och ersatta med flera nya hus. Men då och då när jag känner lukten av kaffe flyttar mitt minne mig tillbaka till farmor och farfar och deras gamla kaffepanna.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bingo hemma hos mormor

När jag växte upp var min syster och jag och våra två kusiner periodvis dagbarn hos min mormor. De dagarna var fyllda av hemlagad mat och sorglös lek utomhus. Men ibland var vi av olika orsaker tvungna att hålla oss inomhus och mormor var förberedd på de dagarna. Hon har mängder med olika sällskapsspel vi använde oss av. Ett av dessa spel var det klassiska bingo.

Spelet hade en massa gula brickor med ett antal slumpmässiga nummer, varje spelare valde en av dessa brickor som sin spelbricka. Sedan agerade en av oss bingouppropare och drog en numrerad plastbricka ur en liten tygpåse. Man markerade numren på sin bricka med gröna fyrkantiga lätt genomskinliga plastbrickor. När man fyllt en rad ropade man bingo. Sedan fortsatte spelet med att man skulle få ramen runt brickan full och slutligen hela brickan full. Ett spel som kunde hålla på länge och sysselsätta oss små vildbassar. Det var ett enkelt spel med enkla regler så vi klarade oss själva och enkelheten i spelet omöjliggjorde fusk.

Spelet bingo har en riktigt lång historia med rötter ända tillbaka till 1700-talet, men gick då under namnet lotto. Men den moderna version av bingo vi spelade hemma hos mormor har sitt ursprung i New York på 1930-talet.
Då markerade man numren på spelbrickorna med bönor, och det är även därifrån vi har fått dagens namn på spelet. En spelare ropade i sin speliver fel vid en vinst och ropade bingo i stället för beano. Och så fick spelet och sitt namn.

Idag behöver man varken spelhallar eller min mormors gamla tygpåse med nummerbrickor för att spela bingo. Det populära spelet finns på flera spelsajter runt om på nätet och fortsätter att fascinera och roa spelare, på samma sätt som vi barn en gång trollbands av de olika brickorna med nummer.
Jag har själv inte gett mig på att spela bingo på nätet. Inte för att jag har något emot nätspel utan för att jag saknar tiden att sätta mig ner och spela. Och sedan kommer jag säker att sakna känslan av att plocka med de små gröna plastbrickorna i väntan på att mina nummer ska komma upp.

Bingo card - B&W

Detta är ett sponsrat inlägg i samarbete med Blogvertiser

Andra bloggar om: , , , , , ,

Pappas morakniv

Jag har nu för tiden sällan behov av en kniv. Sist jag saknade en kniv var när vi skulle ta oss in i en kartong med bakelser. Men vi löste det utan kniv, vi skavde av snöret med en nyckel.
Annat var det när man jobbade som parkarbetare. Då hade man hela tiden en kniv i fickan för att kunna skära av snören, sprätta upp gödselsäckare och nog så viktigt, röra om i kaffet.

Min pappa hade alltid en fällkniv i fickan när jag växte upp. Den var lika självklar i hans ficka som hans nycklar och plånbok. Och på ledig tid när han tog sig ut i naturen hängde en morakniv i hans livrem.

Jag kommer att tänka på den morakniven när jag surfar förbi webbplatsen Joy of Giving och ser deras eleganta kniv från Brink. Brinks kniv har en karbinhake för att vara enkel att hänga upp i till exempel en livrem. Pappa hängde sin morakniv i en hemtillverkad snara i livremmen för att den skulle hänga bekvämt och vara lättillgänglig.
Och tydligen hängde den bekvämt för den hängde med lite överallt när han var ledig.
Mitt starkaste minne är från ett besök på Liseberg i min barndom. Vi stod i biljettkön när en polisman lite diskret knackade min pappa på axeln och sa, ”jag måste be dig ta loss kniven och stoppa undan den, till exempel i din frus handväska”.
Lite generad gick pappa lossa kniven. Och eftersom den hängde i livremmen var han tvungen att lossa den först, med resultatet att byxorna hängde farligt löst under manövern.

Då var det dödligt skämmigt att stå i kön med pappa. Idag är det en rolig historia vi minns tillbaka till. Pappa har även fyllt på med ytterligare en historia när han knallade runt på Stockholms Centralstation i några timmar i väntan på ett tåg, med kniven hängande i livremmen även den gången. Men det är en annan historia.

Andra bloggar om: , ,