Knarrande snö

När jag gick till jobbet idag knarrade snön under mina skor. Det var riktigt kallt och jag fick lite is i mitt skägg. Men det var ljust tidigt på morgonen.

Jag fick iväg alla papper till Filippinska ambassaden i Norge idag. Det var en rejäl bunt och jag hoppas de är nöjda med dem nu. Jag skickade brevet från min lokala OKQ8-station. När jag frågade efter priset på att skicka brevet med REK blev jag glatt överraskad. Det skulle bara kosta 48 kronor. Men efter en stund frågade kassörskan om det verkligen inte skulle skickas med REK. Hon hade inte hört mig. Men vi redde ut det hela och jag fick betala 180 kronor istället.

Vadstena är stort

Ok, det kanske är att överdriva lite. Men om man ska skicka ett brev med REK måste man ta sig till macken i ena utkanten av staden. Och ska man göra det på sin lunchrast och man har arbetsplatsen i andra ändan av staden och man har punktering på cykeln så man måste gå. Ja då är Vadstena ovanligt stort och utsträckt.

Och att stressgå med ett öga på klockan direkt efter att man slängt i sig lunchen var heller ingen bra idé.

Men jag fick iväg brevet och slipper tänka på det mer.

Andra bloggar om: , ,

IQ?

Min brevbärare är en elak djävel eller en knäpp typ eller en otäck kombination av både dessa typer.

Jag kom hem från jobbet idag med stora förväntningar. Jag visste att den penna jag beställt skulle finnas i posten. Och mycket riktigt låg det ett litet paket i min postlåda när jag öppnade den. Glatt tog jag tag i det och försökte dra ut det.

Dunk sa det, och inte fick jag ut paketet. Lite förvirrad försökte jag dra ut paketet igen, dunk, dunk, hörde jag men inget paket kom ut från postlådan.

Mycket förvirrade tittade jag in i min postlåda och inser att mitt paket inte kan komma ut ur min postlåda genom luckan. Det är cirka 5 millimeter för stort. Det hjälper inte att jag roterar paket, det är helt enkelt för stort att komma igenom luckan till min postlåda.
Så här står jag nu med handen runt ett paket precis som apan i djungeln håller äpplet i burken tills jägaren kommer och skjuter den.

Jag börjar bli lite irriterad och funderar på hur brevbäraren fick in paketet. Efter lite orientering runt postlådorna inser jag att brevbäraren inte stoppar in posten i den lucka jag använder för att hämta ut den. Nej, brevbäraren öppnar hela fronten för alla brevlådor och slänger in posten. Och då behöver brevbäraren inte ta någon hänsyn till hur stort min lucka är.

Jag funderar lite snabbt på att med våld rycka ut paketet men inser att jag troligtvis kommer att skada min nyinköpta penna, så den idéen lägger jag ner snabbt.

Nästa idé är att försöka öppna paketet. Det går inget vidare för det är väl inpackat med förpackningstejp.

- Aha, tänker jag. Jag kan ta en nyckel ur min nyckelknippa och slita upp tejpen.

Så jag försöker dra ut nyckeln, men icke. Det visar sig att man måste stänga och låsa luckan innan man kan få loss nyckeln.

Men inte ger jag upp. Jag har en nyckelknippa till i en av mina fickor. I den finns mina arbetsnycklar. Så jag sliter fram den som Crocodile Dundee sliter fram sin kniv i filmens värld. Och så går jag loss på paketet.
Jag försöker hålla fast paketet med en hand samtidigt som den handen ska hålla luckan uppe och den andra handen ska slita upp en seg tejp utan att slinta och slita upp skinnet på den andra handen. Det går lite halvdant men till slut har jag fått loss tejpen och kan börja tömma paketet.

Det första jag får ut är emballage bestående av två uppslag från kulturdelen i Göteborgsposten den 29 augusti. Därefter kommer följesedeln, tätt följd av en smal förpackning med pennan och sedan påfyllningbläcket.

Så kunde jag trycka ihop själva kartongen utan att skada innehåller och med ett kraftigt ryck fick jag ut den.

Så var det bara att plocka ner paketets innehåll i själva paketet igen. Stoppa på mig arbetsnycklarna och stänga och låsa luckan.

Väl uppe i min lägenhet pustar jag ut och kan konstatera att jag lyckats klämma mig några gånger under striden med paketet.
Men jag fick ut mitt paket!

Paketet så nära, men ack så avlägset.

Paketet så nära, men ack så avlägset.

Här står jag och vägrar att släppa paketet.

Här står jag och vägrar att släppa paketet.

On a slow boat to China

Idag skickade jag iväg ett paket till Kina. Det var inte helt enkelt. Med lite hjälp från mina vänner hade jag fixat en adresslapp på kinesiska för att paketet inte ska komma bort i den kinesiska posthanteringen.
Men det dög inte åt svenska posten. Jag var tvungen att fylla i en speciell adresslapp där adressen skulle skrivas med västerländska tecken. Och deklarera paketets innehåll på engelska.

Något krångligt för ett enkelt paket med en bok, ett ljus och ett knypplat bokmärke.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,