Ett stort problem jag har med min ångest är att jag ofta förlorar min nattsömn. Nätter med mardrömmar som väcker mig är inte så farliga för då får jag i alla fall några timmars sömn. Det är värre med vaknätter när ångesten kommer krypande sent på kvällen, för sent för att jag ska kunna ta en tablett att sova på.
Då blir jag liggande kippande efter andan när ångesten sakta men säkert kramar livet ur mig. Varje andetag är smärtsamt och det kryper i kroppen. Det är under de nätterna man hittar tillbaka till sin barnatro och ber till Gud, Jesus och alla helvetets djävlar att hjärtat ska sluta slå så man får komma bort från allt. Men hjärtat slutar aldrig att slå. Istället bankar det vidare och jag ryser för varje slag, kippar efter andan och kryper ihop i fosterställning.
Sedan ringer en väckarklocka i mörkret, tätt följt av att radion startar. Jag hör mina grannar röra sig runt om i huset och stiger. Morgonrutinen trycker bort ångesten lite. Och när jag går till jobbet går de underbara rutinerna igång, de som håller mig på benen, de som ger mig trygghet och stabilitet. Varefter dagen går mår jag bättre och ångesten tappar greppet om mig. Jag mår nästan bra även om jag är fruktansvärt trött.
I natt vet jag att jag kommer att sova med hjälp av en tablett.
[tags]natt,sömn,ångest,andas,tablett[/tags]
