När jag växte upp hade jag stora problem med allergi och astma. När jag deltog i idrott började jag låta som en dålig visselpipa efter ett tag. Nu var det aldrig värre än att jag kunde ta min medicin, vila lite och sedan fortsätta med det jag höll på med.
I puberteten fick jag mindre och mindre problem med både allergi och astma. Och som vuxen reagerar jag bara lite lätt på vissa saker jag äter och får kliande ögon under den värsta pollensäsongen. Min astma har jag inte känt något av på 20 år.
Men natten till idag vaknade jag i panik och kunde inte andas. Jag rullade ur sängen i full panik och försökte förtvivlat dra ner luft i lungorna men lyckades inte. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu dör jag. Jag har ingen medicin hemma och jag kan inte tala och göra mig förstådd när jag ringer efter hjälp.
Telefonen i sängkammaren är en sladdlös modell och självklart hade jag inte satt i den i basenheten så batteriet var slut. På vägen mot nästa telefon började jag minnas mina gamla andningsövningar för att motverka astman och paniken släppte. När jag väl var framme vid telefonen insåg jag att jag kunde andas igen även om jag lät som en punkterad blåsbälg. Så med handen på telefonen satt jag och kände hur anfallet sakta började släppa.
Efter en halvtimma kunde jag andas normalt igen och efter ytterligare en halvtimma hade chocken släppt. Så jag kröp ner i sängen igen och lyckades somna om.
Jag har inte en aning om vad som utlöste anfallet. Jag åt inget annorlunda igår. Rörde mig inte ute, har inte känt några lukter av färg eller lösningsmedel från mina grannar. Jag har kollat hela kroppen efter insektsbett för jag tänkte att ett bett kanske utlöste anfallet men jag hittar inget.
Nu sitter jag här och kommer på mig själv med att helt plötsligt ta att djupt andetag och sakta andas ut bara för att testa att allt är ok. Det är lite skrämmande att min barndoms förbannelse helt plötsligt har greppat mig igen.
[tags]astma,anfall,attack,andas,luft[/tags]
