På SvD läser jag en intervju med historikern Jonathan Brent om hur Ryssland har valt bort att göra upp med sin historia där Stalins folkmord och tvångsförflyttningar ingår.
Då slår det mig hur ofta vi människor väljer att blunda för vår smutsiga historia. I listan finns Spaniens Francotid, Polens medlöpande i Hitlers folkmord, baltstaternas utrensningar och listan kan fortsätta.
Tyskland framstår som ett lysande exempel i den här samlingen. Visserligen var det inte Tysklands egna val att bära ansvar för sin historia från början. Men nu flera generationer efter Hitlerregimen fortsätter tyskarna att leva med sin historia och ta ansvar för den.
I samband med Tysklands återförening fick man ytterligare historia att göra upp med, nu handlade det om Stasitysklands historia. Och med erfarenheten från efterkrigstiden gick man in med full kraft och öppnade alla akriv. Väl medvetna om att det kan göra ont att göra upp med historien men det måste göras.
Tyskland borde få mer beröm för sitt arbete med historiehanteringen. De kämpar vidare och tillåter inte ens tanken att det kan vara dags att glömma och gå vidare. Den attityden hittar man inte någon annans stans i världen. Även vi i Sverige har en historia att göra upp med. Se bara hur samerna har hanteras genom historien, eller de mentalt handikappade. Och vi gick i täten för rasbiologin en gång i tiden. Har du hört uttrycket “ett svenskt A-barn”? Fråga Aftonbladet vad det står för.
Historien får inte glömmas bort. Vi har inte ansvar för de övergrepp våra förfäder begick men vi har ansvar mot deras offer att de inte glöms bort.
PS/
I det här ämnen vill jag tipsa om boken “Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling.
/DS
Läs även andra bloggares åsikter om Stalin, folkmord, historia, tyskland, Hitler, Pol Pot, Peter Fröberg Idling
