Det känns ibland som rena lotteriet. Då min hösttermin i kinesiska startade idag började min lördagsrutin med att ta mig till Örebro på morgonen. Bussen från Vadstena är pålitlig och passar tiden men sedan ska jag med tåget från Motala och det är inte alls lika pålitligt.
Idag började vi småfrusna passagerare på perrongen i Motala matas med besked om att tåget skulle bli tio minuter försenat. Sedan blev det femton minuter. Och sedan kom beskedet att tåget hade motorfel och skulle ersättas med buss. Uppgivna men fortfarande vid gott mod trängde vi passagerare ihop oss i den lilla vänthallen i Motala. Efter 10 minuter ändras beskedet på informationsskärmen och i högtalaren ropas det glatt ut att nu fungerar tåget igen och beräknas ankomma till Motala om femton minuter.
Genast blev vi passagerare misstänksamma, ska vi åka med ett tåg där motorn fungerar lite som den vill?
Så ut på plattformen igen och mycket riktigt dundrade tåget in på spår två på den nya tiden, cirka 35 minuter försenat från ordinarie avgångstid.
Varje gång tåget sänkte farten för att ta en kurva drog alla passagerare efter andan och väntade med spänning om det skulle stanna eller fortsätta efter kurvan.
Till slut kom jag fram till Örebro, en halv timma för sent, rusade jag av tåget för att komma till mina lektioner. Jag rusade så fort att jag sprang från mitt 3G-modem.
Jag insåg det ungefär samtidigt som jag såg tåget rulla iväg från perrongen.
Självklart letade jag reda på telefonnumret till kundservice snabbt som attan och ringde. Efter tio minuter i telefonkö kunde jag beskriva vad jag tappat och på vilket tåg för en trevlig kvinna på kundtjänsten. Jag lämnade mitt telefonnummer med förhoppningen att konduktören skulle ringa när hon hittat mitt modem. Men så har det inte blivit.
Här skulle jag kunna infoga ett långt stycke med en mängd svordomar, men jag orkar inte. Jag har redan svurit åt mig själv hela dagen.
