Min pappa bor fortfarande i huset som är mitt barndomshem. Bakom huset finns ett grönområde. När vi var nyinflyttade upplevde jag och mina vänner att det oslagna gräset där var oerhört högt, så vi namngav området till Höga gräset. Där utkämpade vi riddarslag, indianöverfall och andra världskriget i vår fantasivärld. Vi provsköt våra hemtillverkade pilbågar och flög med våra drakar. Det var somrar med brännande sol och kalla vintrar med rinnande näsor.
I kanten av Höga Gräset gick det en liten grusväg, eller grusväg och grusväg, det var snarare två hjulspår.
Grusvägen sluttade ner mot staden så vi kunde slänga oss utför dessa hjulspår med våra små cyklar. Utan både förstånd och cykelhjälmar. Eftersom våra små cyklar studsade våldsamt i alla håligheter och gupp namngav vi vägen till Guppiga Vägen.
Höga Gräset och Guppiga vägen tog slut där den asfalterade Kolonivägen tog vid. Där vid asfaltskanten stod ett stort träd. Det såg lite halvdött ut med många torra grenar och någon bruten stam. Säkert var det någon förälder som kallade trädet halvdött och på det sätt gav oss barn namnet till trädet, Döda Trädet.
Där byggde vi kojor och klättrade på stammarna. Det slogs in många spikar, och drogs ur, i det trädets stammar.
Trädet var även en frihetssymbol för mig under många långa skolår. På vägen hem såg jag trädet på långt håll och ju närmare jag kom trädet desto längre bort från skolan var jag.
Nu när jag snart fyller 41 år blir jag lite smått nostalgisk och tänker tillbaka på min uppväxt i Vadstena. Och nu för tiden när jag går till min pappa från mitt egna hem passerar jag Döda Trädet och ser Höga Gräset. Guppiga Vägen försvann för många år sedan och ersattes av en liten gångstig. Och det Höga Gräset är inte längre högt, ärligt talat var det aldrig så högt och häftigt som det var första sommaren. Men Döda Trädet står där lika stolt och halvdött som det gjorde i min barndom.
Trädet bär en massa spår efter generationer av barns lek. Här syns spåren av hyddor vid foten av av trädets stammar. Uppe på stammarna syns märken efter många trädhyddor. Och just nu hänger det en gammal gunga högt i trädet.
Jag hoppas det står kvar i många årtionden. För oavsett hur många och stora lekplatser som byggs kommer ett halvdött träd med egna kojor och klättermöjlighet alltid vara mer spännande.
[tags]Vadstena, träd, gräs, grusväg, barndomsminnen[/tags]
