Författaren hamnade i det ökända fängelset S-21 där tusentals kambodjaner torterades eller klubbades till döds. Författarens namn stod på en av fängelsets alla dödslistor men hans liv räddades av en markering av en röd penna, bara för att han hade en konstnärstalang. Och regimen ville ha konstnärliga hyllningar av sin ledare Pol Pot.
Boken genomsyras av osäkerheten att inte veta vad som ska hända, det alltid närvarande våldet och döden.
I slutet av boken efter att regimen har fallit och de sista fångarna rymt, de enda fångarna som överlevde detta helvetesfängelse, upptäcker jag att jag saknar något i berättelsen. Det finns inget hämndbegär, inget hat hos de överlevande.
Författaren själv nämner att han inte hatar. Han är mer intresserad av att få svar om vad som hände i landet och bevara berättelserna om vad som har hänt till kommande generationer.
Författaren hänvisar till sin buddistiska tro att den som gjort ont i livet kommer att straffas för det i samband med sin död. Och den rättvisan nöjer han sig med.
[tags]bok,recension,kambodja,fängelse,biografi[/tags]
