När jag var barn besökte vi ofta mina farföräldrar i deras hem i Motala och fikade. De kokte sitt kaffe i en kaffepanna på sin gamla järnspis.
Det var farmor som introducerade mig till att dricka kaffe. Fast det var nog mer kaffegrädde än kaffe till att börja med. Jag fick en skvätt kaffe i mitt glas efter att jag druckit upp min saft och så öste jag på med socker och kaffegrädde. Det var gudomligt gott och än idag älskar jag kaffe fast jag har skippat grädden och ofta hoppar jag över sockret också.
En annan specialitet farmor hade var hennes hembakade vetebullar. Bakade även de i vedspisen. De var fantastiskt goda och jag älskade dem. Och vid varje fika fanns det lite fler bullar på fatet än vad som gick åt. Och dem fick jag alltid äta upp.
Fast min pappa brukade grymta lite missnöjt och försökte övertyga mig att man bara fick ta en bulle. För det kunde finnas andra som ville ha fler bullar. Men varje gång sköt farmor fram kakfatet med bullarna till mig och sa åt mig att ta de sista bullarna.
Så en gång försökte min pappa fostra mig genom att helt enkelt ta de sista bullarna till sig själv och sin bror så jag blev utan. Men då gick farmor helt enkelt och hämtade två bullar till och gav mig.
Men det stora var kaffet. När jag var riktigt ung malde farmor bönorna själv i en liten kaffekvarn. Sedan hamnade de i den magiska kaffepannan som kokades på vedspisen. När kaffet kokat upp ställdes pannan lite åt sidan för att sumpen skulle få sjunka till botten innan man serverade kaffet. Och när kaffet serverades fick pannan absolut inte skakas! För då fick man en massa sump i koppen.
Så under uppväxten var just kaffeserveringen något spännande och till slut fick jag förtroendet, efter en hel del tjat, att server påtår. Redan innan jag kommit halvvägs från spisen där kannan stod till bordet började min farfar protestera för fullt.
– Nej, nej nu skakar han på pannan, det blir bara sump.
Men farmor sa åt honom att vara tyst och såg till att jag fyllde på i alla koppar. För hemma hos farmor och farfar var det farmor som bestämde.
Farfar drack sitt kaffe med många suckar om att det mest bara var sump.
Det är nu många år sedan mina farföräldrar gick bort. Först farfar och sedan farmor. När vi tömde huset plockade vi bara med sådant som vi ville behålla eller sådant som ansågs värdefullt. Resten togs om hand av företaget som köpt hus och tomt eftersom de skulle riva huset och bygga nytt.
En dag när rivningen hade börjat gick jag förbi huset och tittade in i hålet där köksfönstret hade suttit. I köket låg det ett tjockt lager av damm och smuts. Möbler och köksskåp var borta. Men den gamla vedspisen var kvar och mitt på den stod farmors gamla kaffepanna. I det rivningskaos som rådde i huset såg den nästan blank och skinande ut på sin plats på spisen.
Det var det sista jag såg av huset och kaffepannan. Jag passerade först igen flera år senare när huset och de gamla fruktträden var borta och ersatta med flera nya hus. Men då och då när jag känner lukten av kaffe flyttar mitt minne mig tillbaka till farmor och farfar och deras gamla kaffepanna.
[tags]kaffe,farmor,farfar,bullar,minnen,barndom[/tags]
