Jeepney

Ett av de transportmedel jag åker med här på Filippinerna är så kallade Jeepneys. Det var från början förlängda jeepar som amerikanska militären lämnade efter sig på Filippinerna efter andra världskriget. Idag konstrueras de på Filippinerna och jag har sett kylare från flera olika biltillverkare så principen verkar vara, man tar vad man har, när man bygger dem.

Det är ett enkelt fordon. Förarhytten har plats för en eller två passagerare bredvid föraren, sedan sitter resten av passagerarna bak i bussen på långa bänkar utmed väggarna. Det finns inga sidofönster och påstigning sker via ett hål längst bak i bussen. De bussar som kör på motorvägarna brukar ha en dörr där bak.

När man stiger på betalar man direkt till chauffören. Sitter det många i bussen skickar man pengarna vidare mellan passagerarna och chauffören tar emot dem utan att titta efter vem som betalar. Får man växel tillbaka räcker chauffören bak handen med växel och ropar ut destinationen som ska ha växel tillbaka och så skickas växeln bak i bussen av de andra passagerarna.

Det finns inga fasta hållplatser utan man ställer sig vid vägen och väntar på att en Jeepney med rätt destination dyker upp. Då vinkar man och den svänger intill och stannar. Och när man vill gå av ropar man “Ma para po” så svänger den in vid vägkanten och man kan hoppa av.

Alla Jeepney är fantasifullt dekorerade och det står skrivet på sidan vilket licensnummer varje fordon har, vilken rutt den ska köra, vilka som är förare och vanligtvis en text av typen “Hur kör jag? Ring 09……….”.

Jag känner mig alltid några nummer för stor för en Jeepney när jag åker med en. Jag har svårt att gå i mittgången eftersom jag är så lång och osmidig och måste böja mig djupt för att få plats. Sitter jag väl på plats sticker mina stora fötter ut i gången så övriga passagerare snubblar på dem när de ska i och ur bussen.