På SvD ifrågasätter Lars Adaktusson hur Journalistförbundet kan motsätta sig FRA och samtidigt acceptera journalistiska inspelningar med dold mikrofon eller dold kamera.
De argument som används för att förespråka dolda inspelngar är något som känns igen från FRA-debatten, “det går inte att göra de viktiga avslöjandena utan den här arbetsmetoden”.
Ska man då jämställa ett journalistiskt arbete med dolda inspelningar och statens övervakning av den lilla människan?
Jag ser visserligen en del likheter men än mer olikheter.
En journalist har ett uttalat mål i sitt arbete och ovillig att dela med sig av sitt arbetsmaterial. Staten är mer diffus och väljer att försvara sina metoder med olika argument vid olika tillfällen. Ibland ska allt insamlat material bara användas i ett enda syfte och en stund senare ska andra verksamheter få ta del av det insamlade materialet.
En journalist jobbar under en chef och har en ansvarig utgivare att stå till svars inför. Och oftast finns det även en ägarkoncern som inte är villig att bli ihopkopplad med vilka arbetsmetoder som helst. Staten svara bara inför staten och har i princip inget straff att vänta om man gör individer illa.
Jag har förståelse för Lars Adaktussons oro för att man urholkar förtroendet för journalister när arbetsmetoderna ibland allt mer liknar SÄPO:s, men samtidigt jublar jag varje gång en fabrik som utnyttjar barnarbetare blir avslöjade av en dold kamera.
Som offentliganställd riskerar jag att en dag bli inspelad av en dold mikrofon eller liknande men det är inget jag direkt oroar mig för. Jag ser helst att journalister har kvar möjligheten att göra dolda inspelningar som en sista möjlighet att få tag i det material de behöver.
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Adaktusson, journalister, journalistförbundet, dold mikrofon
