Jag har nu för tiden sällan behov av en kniv. Sist jag saknade en kniv var när vi skulle ta oss in i en kartong med bakelser. Men vi löste det utan kniv, vi skavde av snöret med en nyckel.
Annat var det när man jobbade som parkarbetare. Då hade man hela tiden en kniv i fickan för att kunna skära av snören, sprätta upp gödselsäckare och nog så viktigt, röra om i kaffet.
Min pappa hade alltid en fällkniv i fickan när jag växte upp. Den var lika självklar i hans ficka som hans nycklar och plånbok. Och på ledig tid när han tog sig ut i naturen hängde en morakniv i hans livrem.
Jag kommer att tänka på den morakniven när jag surfar förbi webbplatsen Joy of Giving och ser deras eleganta kniv från Brink. Brinks kniv har en karbinhake för att vara enkel att hänga upp i till exempel en livrem. Pappa hängde sin morakniv i en hemtillverkad snara i livremmen för att den skulle hänga bekvämt och vara lättillgänglig.
Och tydligen hängde den bekvämt för den hängde med lite överallt när han var ledig.
Mitt starkaste minne är från ett besök på Liseberg i min barndom. Vi stod i biljettkön när en polisman lite diskret knackade min pappa på axeln och sa, ”jag måste be dig ta loss kniven och stoppa undan den, till exempel i din frus handväska”.
Lite generad gick pappa lossa kniven. Och eftersom den hängde i livremmen var han tvungen att lossa den först, med resultatet att byxorna hängde farligt löst under manövern.
Då var det dödligt skämmigt att stå i kön med pappa. Idag är det en rolig historia vi minns tillbaka till. Pappa har även fyllt på med ytterligare en historia när han knallade runt på Stockholms Centralstation i några timmar i väntan på ett tåg, med kniven hängande i livremmen även den gången. Men det är en annan historia.
[tags]kniv,minnen,livrem[/tags]
